Den här bloggen bygger på att jag är jag. Om jag inte är det är den här bloggen värd absolut ingenting. Just nu är jag inte jag. Jag mår dåligt och är inte mig själv, är en spillra av mitt forna jag. Som ni märker har jag inte varit särskilt bra på att uppdatera på sistone, och jag hatar mig själv för det. Därför gör jag så här; jag pausar. Jag lovar att komma tillbaka, för att jag lovar att jag ska bli mig själv igen. Jag hoppas att vi ses då.
…har jag druckit extremt mycket kaffe, gjort pepparkaksdeg, dansat med lilla H, köpt några julklappar, lyssnat på Säkert på mycket hög volym, försökt sjunga O helga natt och misslyckats, varit lite besviken på att gårdagens jobbjulfest slutade innan 22 (PRO-varning), funderat på att måla naglarna mintgröna men sedan inte orkat, lagat en god pasta med räkor och forellrom, lunchat med god vän, tänkt på döden, trampat ofrivilligt i en vattenpöl.
På lördagsmorgonen hade G sovmorgon och jag och lilla H hade en mysig morgon tillsammans. Jag vet inte om hon kände av att hon hade varit ett litet härjmonster på fredagskvällen och därför ville kompensera genom att vara extra nice dagen efter, men härlig var hon hur som helst. Jag fick till exempel nästan helt ostört slå in paket till hennes kusin A. Betoningen ligger här på nästan, men ändå. Det kunde också gått helt åt helvete, men som ni ser så blev det ju paket i alla fall. Sen vinkade jag hej då till H och G och mötte upp min fina och höggravida vän Å. När hon fyllde år för flera månader sen så fick hon en kulturtantsdag av mig, det vill säga ett museibesök plus lunch. Vi var på Fotografiska och såg bland annat Nick Brandt-utställningen med porträtt av vilda djur. Vi var klädda i randigt och blommigt och pratade smarta saker. Helt enkelt eftersom vi är väldigt kulturtantiga och smarta. Det är inget man kan rå för.
Senare åkte jag och lilla H till mina föräldrar där även min bror med familj var. Vi åt god mat och pratade om bröllopet, Peking och Star Wars.
På söndagen var det min och mammas tur att casha in en gammal födelsedagspresent. Min faster och kusin bjöd oss då på Hair på Stadsteatern. Och dra mig baklänges, den knockade mig totalt! Explosiv och rockig och uppkäftig och härlig. Ibland obehaglig. Så sjukt bra. Mycket naket var det också, bara en sån sak.
Det här med att vara Sveriges sämsta bloggare är inget jag strävar efter, det har bara blivit så på sistone.
Min bror gifte sig förra helgen! Fin tillställning där jag tillsammans med brudens bror agerade toastmaster. Det var roligt och väldigt nervöst. Men så här på utvärderingsstadiet får man nog ändå säga att vi skötte oss bra. Maten var väldigt god, tyvärr var jag lite för nervös för att äta upp, något jag sörjer än idag. Menyn såg ut så här:
Jordärtskockssoppa med lättbakad regnbåge, örtcreme och surdegskrisp. Till det en sauvignon blanc från Nya Zeeland.
Hjort från Getskavs gård med örtrisotto, kumminrostade morötter, parmesan och viltsky. En syrah reserva från Chile till – magnifik, skulle Carl-Jan ha sagt. Jag med.
Chokladterrin med hjortronsorbet, kolacreme och nötkrokant. Eiswein till. Jag är inte särskilt förtjust i dessertviner, men eiswein var bra grejer!
Jag önskar att jag hade bilder på maten med mera. Men jag hade fullt upp med att ha koll på talordningen och läppstiftet och så där.
Den här lördagen har också varit fin. Jag återkommer om den imorgon.
Årets Blossa-glögg. Arabica, är den bästa på länge tycker jag. Jag tycker om att dricka kaffe och glögg tillsammans så för mig känns den här kombon mycket logisk. Kaffesmaken i glöggen är visserligen diskret, men god. Och framförallt är den här glöggen inte så där supersöt. Jag gillar helt enkelt, som vi säger på sociala medier-språk. Jag ger den tamejtusan 4,5 av 5 bitterfittor (mitt nyinstiftade betygssystem).
Hur som. Vi har snart ätit oss igenom en matplan och det är dags för en ny. Det här äter vi kommande vecka:
-kycklingburgare med ceasardressing och rostad potatis
- tagliatelle al limone med scampi (ja, ekologisk)
- grillad sparris, syltade små tomater, brynt örtsmör med linser och ugnstekt kanelkyckling
- varm rostbiff med ugnsrostade rotfrukter och pepparrot
- fisk med potatis och gräddig senapsdressing
- karibisk kokosgryta
- chokladkolakakor
Det finns saker jag inte skriver särskilt mycket om här. Mitt jobb till exempel. Ibland är det kanske lite synd men just i dag ska ni nog vara glada för det. Nu lämnar vi ämnet.
Mat! Bra middag ikväll. Först perfekt kokt sparris med citronsmör och lagrad sveciaost. Sjukt gott! (Jag vet, jag vet, jag vet. Det är inte direkt sparrissäsong. Flåt då. Jag behövde det.) Därefter en sjukt god sallad. Och då ska gudarna veta att det är mycket sällan en sallad är sjukt god. Oftast är de bara okej. Den här bestod hur som helst av spenat, champinjoner och kokt ägg. En dressing på chevre, grädde, olivolja, dijon och kryddor. Toppat med prosciutto som rostats knaprig i ugn. Perfektion. Nästan. Det var ju ändå en sallad.
Annars äter vi det här nu för tiden:
- grönsakspytt med chevre
- fisksoppa med saffran
- laxpasta
- kyckling med mozzarella
- spagetti med oliver, vitlök och rosmarin
- daimglass med marshmallows
Advent är det också. Stjärnor, ljusstakar, fan och hans moster – jag gillar det mesta som glittrar lite och det mesta är framme nu. Hann inte baka lussekatter dock.
Det visade sig att hela livet inte bara ordnade upp sig för att vi fick tillbaka vårt kök. Mycket har naturligtivs blivit bättre, vi har inte längre en ugn i vardagsrummet till exempel, men mycket är också i precis samma skittillstånd som innan. Jag till exempel.
Jag är inte dum i huvudet, det var inte så att jag trode att allt skulle bli sockervaddsrosa för att kökseländet var över, men på något undermedvetet plan så tänkte jag nog ändå att det skulle markera slutet på en pissig period. Men dåliga saker fortsätter att hända. Och jag fortsätter att känna mig så jävla jagad av livet, som att jag ligger efter med allt och har kontroll över inget. En obehaglig känsla för en kontrollmänniska.
Livet alltså. Just nu är jag inte imponerad.
Men om jag skulle säga något som är bra då, så är det detta: Kvällens middag. Jag lagade kalvfärsbullar med vitlök, lök, kanel, mynta och persilja. Till detta klyftpotatis och kall sås med cayenne, vitlök och persilja. Det blev väldigt gott.
Det var meningen att jag skulle skriva en ny text ikväll. Och det har jag visserligen gjort även om jag inte kom så långt som jag hade önskat. Det är inte lätt att vara kreativ efter att man hetsjobbat fram till åtta. Men jag fastnade också i att textredigera en gammal text som jag skrev förra året. Den här:
Hoi An Heaven
En påträngande doft av torkad fisk slår emot henne. Det luktar långtifrån gott, men ändå gör det henne upprymd. Hon minns första gången hon kände just den här doften, den som många skulle kalla stank. Från början var det inte en alltigenom positiv upplevelse för henne heller. Den hade skrämt henne lite, så som hela det här landet gjorde då. Visst var hon förtjust redan från start, men inte villkorslöst. Men nu. Ingenstans har hennes steg känts så lätta som här. Kanske för lätta.
Hon flip-floppar sig fram genom marknaden, ler mot den gamla kvinnan med katröd mun som alltid vill smeka hennes arm, hälsar på skomakaren som har tillverkat just de knallorangea flip-flopsen med paljetter som hon just nu har på sina fötter. Han pekar på dem och skrattar, det gör han varje dag. Stolt över sitt hantverk, det perfekt utförda som hon betalat bara några få dollar för.
Plask! En klibbig, oidentifierbar vätska stänker över hennes vader. När hon tittar bakåt för att se vad det kan ha varit hon råkat trampa i ser hon inte bara en brun pöl utan också hur en fet råtta kilar in under ett stånd med kaffe och te. Det är trångt i gångarna mellan stånden, och när en liten motorcykel med ett stort flak med is på pakethållaren ska igenom är Klara nästan tvungen att klättra upp på ett bord med ris och nudlar.
En ny intensiv doft slår emot henne, den av rått kött i värmen. En slaktare sitter i skräddarställning uppflugen på ett rödfläckigt bord, han styckar en stor bit av vad hon gissar är nötkött.
Hon trivs här för att det inte är insmickrande. Det är på en och samma gång bedårande vackert och förfärligt smutsigt. Det är snällt och lent och krävande och kärvt. När man tar sig utanför allfarvägen så är det svårt att resa som västerlänning, men det går. Och kicken man får av att inte bli alltför lurad, vilse eller bortgjord är stor. Västerländska besökare av backpackerslag mäter sina framgångar på särskilt vis. Vem har betalat minst för en båtresa? Vem har ätit orm? Vem har tagit sig till Cat Ba Island utan att resa med turistkryssningarna? Hon och hennes kurskamrater rör sig en nivå högre upp. De bor här. På hotell visserligen, men ändå. Det är skillnad. När hon varit här som backpacker har hon ständigt varit på väg. Nu har hon lärt känna många av kvinnorna som bor på samma gata som dem, och hon stannar till hos dem för en pratstund varje dag. Skulle onekligen inte hända hemma. Hon är snällare mot sig själv här, ser sig själv med en mer uppskattande blick. Och ibland finns hon faktiskt bara till, bortom alla blickar.
Snart har hon passerat alla stånd med besvärliga dofter, och hamnar då istället i det mer lättälskade kryddhimmelriket. Där finns vida korgar med blanka chilifrukter, små vitlökar och knubbiga bitar ingefära. Där ligger citrongräs utspritt på tidningspapper och där finns åtta sorters röda lökar, glänsande och trinda.
Hon skulle kunna fastna där länge men hon är här för att träffa Mai, för att prata bort en stund och för att få sina naglar målade inför festen ikväll. Hon tänker också att det kan vara bra för henne och Axel att inte umgås med varandra varenda sekund. De läser samma kurs och bor tillsammans i ett tio kvadratmeter stort hotellrum, flera månader i sträck, en sådan situation kräver att man då och då särar på sig. De sitter så bra ihop ändå. Och hon tycker om att sakna honom.
– Daaarling madame!
Mai kommer emot henne med en leende rödmålad mun, liten solhatt på huvudet och en tröja som ser alltför varm ut i den rådande hettan. Hon har vid ett tidigare tillfälle på sin knaggliga engelska berättat för Klara om hur ordentliga kvinnorna i Hoi An är, ännu mer ordentliga än övriga vietnamesiska kvinnor och särskilt om man jämför med de i myllrande kaotiska Saigon och Hanoi. Här är man så pryd att en kvinna på en skönhetssalong inte kan ge en man en fotvårdsbehandling, inte ens om hans fru är närvarande. Skulle man tumma på den regeln så skulle man kanske kunna tjäna mer pengar, men också få stå ut med evig ryktesspridning om ens person.
Mai håller sig till de oskrivna reglerna. Hon för in Klara i sin salong. Det är egentligen ett skjul, så långt ifrån Sturebadets spaelegans man kan komma. Men med ett enormt mycket hjärtligare bemötande. Som vanligt går Klaras planer på ”bara en manikyr” i stöpet och när hon kommer ut en dryg timme senare har hon blivit masserad, ögonbrynsplockad med tråd och dessutom fått sig en teoretisk lektion i vietnamesisk kokkonst.
Hon ägnar resten av eftermiddagen åt att hämta ut en klänning hos sin favoritskräddare, köpa grillad majs i ett gathörn och fotografera grannbarnen som mer än villigt ställer upp som modeller. När hon kommer tillbaka till hotellet så är rummet tomt, men hon behöver inte gå långt för att finna Axel. Tillsammans med två av de norska kurskamraterna sitter han på takterrassen och dricker gin och tonics. Hon får med sig ett glas ned till rummet och tar några iskalla klunkar innan hon hoppar in i duschen.
Det är för lätt, tänker hon. Det är något som inte stämmer. Hon tänker på intervjun hon gjorde igår. Städerskan Nga berättade om hur hon försörjde en hel familj med sin sketna lön, eftersom hennes mamma var död och hennes pappa sjuk. Hon jobbar fjorton timmar varje dag med att städa hotellrum, för att hennes tre yngre syskon ska få äta sig mätta.
Nga rensar blonda hårstrån ur avloppet, själv har hon inte rinnande vatten i sitt hem. Hon bäddar sängar med kritvita lakan, själv sover hon på en bastmatta på golvet. Hon går med rykande heta skålar med pho bo, nudelsoppa med biff, till hotellgäster som inte orkar gå ut och äta, själv kommer hon inte ihåg smaken av kött, hennes pho har ingen bo, bara nudlar och buljong.
Klara lutar pannan mot det svala kaklet i badrummet, duschar för länge. Hon hör Axel komma tillbaka, snart öppnar han badrumsdörren, kommer naken och leende in till henne. Det jobbiga samvetet vilar för en stund.
När de ett par timmar senare vandrar Nguyen Duy Hieu fram är kvällen våldsamt vacker på ett sätt som den annars bara är i film. Himlen är mjukt rosa och skymningsljuset smeker Old Towns vackra husfasader i kolonialstil. Butik efter butik skyltar med sidenlampor i lila, smaragdgrönt och ilsket rött. En cyklo utan passagerare glider förbi och några barn spelar fotboll utanför en restaurang. Några andra leker med en kull hundvalpar som ramlar runt i en korg på trottoaren.
– Hur tror du att våra barn kommer se ut? frågar han och drar henne intill sig.
– Vackrast i världen så klart, svarade hon.
– Och så kommer de vara ovanligt välartade och lätta att ha att göra med.
– Naturligtvis
De håller varandra i handen, är lite mer kära än vad de var igår. Hon känner den nya klänningens krispiga bomullstyg svepa kring knäna, tittar ner på de stora blodröda rosorna mot vit botten och känner sig som en 50-talsfilmstjärna. Det är för lätt, tänker hon, det är för lätt.
Kristian och Ida har tagit ett bord åt dem, sitter på uteserveringen med immande glas, vinkar.
Nu ni. Nu händer det saker. Vi har ett köksgolv och vi har inte längre spisen i vardagsrummet. Det är en hel del kvar att göra i köket men jag ser slutet på kökseländet. Hösten 2011 har pissat oss rakt i ansiktet i över tre månader nu men snart är det förhoppningsvis över. Ikväll tänker jag bläddra i kokböcker och mattidningar och göra min första matplan på länge. Återkommer om detta.
Jag har en bra hårdag förresten, bara en sådan sak. Har inte hänt sedan 2009 och borde därmed också vara ett tecken på att det är nu det vänder. Och Berlusconi ska avgå. Än är undrens tid inte förbi, än sker ljusa saker.
Och vet ni, igår på Författarskolan fick jag så oförtjänt mycket beröm för en text jag själv hade varit rätt kritisk till, att jag nästan krumbuktade mig likt en katt som blir kliad på magen. Den typen av bekräftelse, det kan vara det jag lever för.
Och så tänkte jag, tänk om det faktiskt blir en bok av det här till slut. Tänk om.
Så var det lördagkväll och vi är parkerade i sängen med rödvin och lösgodis. Allt i sin ordning. Jag har målat naglarna i färg Razzle dazzle, det vill säga mörklila. Helt logiskt. När G går och kissar passar jag på att äta colaferraris, han tror nämligen att han har typ patent på att äta dem.
Jag blickade tillbaka i bloggen och läste om mitt liv i november förra året. Jag var en betydligt gladare människa då, och bättre bloggare. Men så hade jag också ett kök och kunde laga en massa mat.
När vi ikväll igen för hundrade gången sedan augusti ställdes inför frågan om vilken typ av jävla hämtmat vi skulle äta så var vi less och bestämde oss därför för att ta ut svängarna lite. Vi beställde mat från Aptit.se som kör ut mat från en massa olika restauranger. Utkörningsavgiften är en hundring och jag hade i vanliga fall tyckt att det var skandalöst men nu gör jag vad som helst för att få någon annan typ av mat än den som finns i vår direkta närhet och som vi sönderutnyttjat till max. Så vi beställde lite Wagamama-käk, min rätt kom i en sådan här tilltalande förpackning.
Och det var good stuff faktiskt, om än inte direkt fantastiskt. Udonnudlar med kyckling åt jag. Jag gillar att äta ur en sådan där förpackning, känns som att jag är med i en New York-baserad tv-serie eller nåt.
Några bra saker från gårdagen förresten: Jag träffade min kära men sorgeligen utflyttade vän A som är hemma på besök. (Tycker ni att det är olämpligt att låsa in en kompis för att hon inte ska kunna åka tillbaka till Norge? Jag har klurat lite på det nämligen. Annars är ju mitt gamla förslag att man bara asfalterar hela Norge rakt av, inte så kul att bo kvar där då. Och så slipper ju världen Dressman.) Vi var och åt på Folkbaren och gick sedan vidare till Rival och drack drinkar. En bra kväll.
Och tidigare under dagen lyckades jag hitta en klänning till min brors bröllop om en månad. Jag ska tillsammans med brudens bror vara toastmaster och känner att jag verkligen verkligen vill ha en bra klänning och ingen kompromiss som bara funkar. Och jag tror verkligen att jag funnit den rätta. En guldbeigeskimrande sak med överdel av krossad sammet, lång ärm men ringad både fram och bak, sed en utställd puffig kjol täckt av cremevit spets. En riktig liten härlighet är vad den är och idag hittade jag leoparmönstrade pumps att ha till. Jag är nöjd.
M